Hur kommer det sig att det är först när någonting är borta som man verkligen inser vad man förlorat? Man vill backa bandet och försöka hitta den där sekvensen där det blev fel.. Vill göra om och göra rätt.. Man överanalyserar och ifrågasätter sig själv.. Man hittar tusentals brister hos sig själv, medans det man nyss förlorat är näst intill perfekt..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar