Vänskap

Satt och funderade lite på vänner och annat folk man känner. Vissa har man kvar sedan barndomen och dessa valde man då noga. Vem ville vara med de som inte var tillräckligt coola?

Jag hade själv en uppfattning om att jag var cool själv.. Haha.. Det var viktigt att vara en i gänget och absolut inte bli kompis med de som låg utanför de ramar som gänget byggt upp. Gängets oskrivna "regler" var att inte umgås med nördar och mesar. De fick inte se konstiga ut, ha tråkiga kläder och en ful frisyr som var helt ute. Men de fick inte heller vara snobbar med nya märkeskläder och de finaste frisyrerna.

Vårat gäng låg någonstans därimellan med betoning på cool.. Det var den uppfattning man hade själv när man stod och blossade på de röda Prince cigaretterna bakom skolknuten. Vi ville leva på gränsen till ohyfsat och de vilda, storknarkande rockstjärnorna var våra idoler. Det var party och allt var så coolt. På rasterna pratade man om helgens festande och vem som var fullast. Någonstans där skulle det lika gärna kunnat gå käpprakt åt helvete och livet kunde ha sett helt annorlunda ut. Men samtidigt hade man nog lite vett och höll sig på gränserna hela tiden.

Man hade en yta eller ett slags skal utåt sett. Samma yta hade alla andra utanför gänget. Eller det var en yta som jag/vi såg eftersom vi inte ville se personen bakom. Med åren blir man mer vis tack och lov. Man inser att bakom varje yta och mask finns en person. En person som säkert är väl värd att uppmärksammas. Det är väl inte förrän jag började närma mig 30 som jag insåg att man kan hitta vänner i stort sett vem som helst om man bara är öppen och ger sig tid att lära känna personen. Bakgrund, ålder, etnicitet etc. har ingen betydelse om man bara har förståelse och respekt.

Det är verkligen skönt att ha blivit "vuxen" nog att inse detta..