Ensam bland 6 500 personer

Ända sedan tidiga tonåren har jag tyckt om att titta på ishockey. På den tiden var det i en sliten hockeyhall i Borås och då spelade BHC i division 2. Jag var också i den åldern mycket kär i spelarna och kanske var det det som drog lite extra! Men förutom det så var det något annat. Det är tempo och det händer saker!

Nåväl. Några år var jag utan hockey och såg endast landskamper på TV. Sedan flyttade jag till Örnsköldsvik och det tog inte lång tid i denna hockeytokiga stad att bli hjärntvättad och Modofan. Plötsligt började hockeyfebern slå till igen.

Igår (för det var egentligen det inlägget skulle handla om), var det hockeypremiär och jag hade inte tänkt att gå eftersom jag inte hade någon att gå med. När jag var ute en runda med Morris började se folk och fans dra sig mot stan och plötsligt kände jag mig "tvungen" att skynda mig hem, dra på mig Modokepsen (för håret hann jag inte göra i ordning), slänga mig i bilen och åka till arenan med förhoppning om att hitta en ströplats ledig. Det fanns biljetter kvar och jag klev in precis under nationalsången.

Ja, där satt jag ensam bland 6500 andra och kommer på mig själv under matchen att jag pratar/tjoar för mig själv. Plötsligt kände man sig som den där konstiga enstöringen som lever i sin egna värld och inte har några kompisar. Men samtidigt var det skönt! Det var skönt att strunta i om jag hade sällskap eller inte. Jag behöver/måste inte ha någon med mig som ofta är anledningen till att man stannar hemma. Så nu ska jag fortsätta göra saker själv. För det går bra.

Modo förlorade tyvärr.. Men så var det bara första matchen. Så det är ingen idé att bryta ihop än. Men det var ändå kul att få se Foppa göra comeback (för 45:e gången....?).

Nej, nu är det slut på detta sportinlägg eftersom Morris vill ut!