Idag gjorde jag något som jag tänkt göra i över 3 år.. Ända sedan jag flyttade till Själevad faktiskt. Mitt sinne har den sista tiden varit upp och ner och fram och tillbaka, så kanske hade detta en del i det hela.
Jag började dagen med att promenera ut i en regnig höstskog precis som vanligt. Inget konstigt med det. Jag satte mig ned på en blöt berghäll och funderade en stund. Inte heller något konstigt med det. Men när jag satt där så började jag fundera på de STORA frågorna i livet. Jag nämnde i ett tidigare inlägg från i somras att jag ändå hade en tro någonstans och att det just då kändes bra att ha det. Den tron hade nog falnat lite grann.. Eller jag hade nog liksom glömt bort den.
När jag satt där i den blöta skogen började jag fundera på detta igen. Kanske måste jag hitta min andliga sida igen och förstärka den på något vis? Jag tror att alla människor behöver en tro på något. Sedan må det vara vad som helst. Det viktiga är inte VAD man tror på utan att man har hittat NÅGOT att tro på.
Nåja.. Plötsligt slog det mig i alla fall att idag kunde jag göra det jag tänkt göra så länge! Mer av nyfikenhet och betraktande än av egentlig tro. SÖNDAG idag och jag skulle hinna till gudstjänsten i Själevads kyrka! Nu hade jag möjlighet att faktiskt gå dit och kolla läget som jag så länge tänkt. Fast besluten tog jag mig hem, bytte om och tog en promenad i regnet till kyrkan!
På vägen dit drog jag mig till minnes hur jag av misstag tillsammans med min ena bror hamnade mitt i en gudstjänst i Kiruna kyrka. Vi skulle dit och beskåda den vackra byggnaden, men hade glömt bort att det var söndag... Kiruna kyrka var proppfull och en stor del var barnfamiljer! Lite förvånad faktiskt.. Vi blev bara kvar i dörröppningen ett par minuter sedan gick vi.
När jag kom in i Själevads kyrka insåg jag att jag som är 36 år sänkte medelåldern drastiskt! Yngst efter mig var nog runt 65 år, förutom den kvinnliga prästen som kanske var 40-45 år. Jag var ändå fast besluten att deltaga i denna gudstjänst. (Nu kan jag bocka av det i min "what to do before I die"-lista).
Det var en konstig känsla att vara där. Lite obekväm på något sätt, men många kloka ord kom från prästen som jag faktiskt tog till mig fast med mitt sätt att se det. Jag kunde dra paralleller till mitt sätt att tänka. Jag höll på att brista ut i en skrattattack mitt i alltihopa när en medelålders man med Christer Sjögren-stämma (Inget illa.. Han hade bra röst) började sjunga "Oh store Gud" med förinspelad bakgrundsmusik.. Jag tänkte istället: "Oh, gode Gud vilken tur att inte min vän Elsa är med".. Vi hade definitivt skrattat okontrollerat och förstört hela gudstjänsten. Bara tanken på Elsa i den situation jag satt i, på en kyrkbänk, lyssnande på en Christer Sjögren-kopia fick mig att bubbla av skratt och det var nära att jag lät skrattsalvan komma utan hennes närvaro.
Efter 1½ timma i kyrkan skuttade jag därifrån och var glad över att ha avklarat detta! Undrar vilken församling jag ska besöka nästa söndag? (Haha..)
(Jag är ändå lite förvirrad över varför det var så många unga i Kiruna kyrka medans det här bara var pensionärer... Någon som vet? Frikyrkor kan jag tänka mig har fler yngre också.. Borde kanske forska i det?)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar