Vängagumman

I ett litet, litet, litet torp bodde en liten, liten, liten gumma. Bredvid torpet låg en liten, liten, liten ladugård och en liten, liten, liten åker. I torpet fanns en liten, liten, liten köksvrå med ett skafferi och en liten, liten, liten diskbänk. Dessutom var den väldigt, väldigt, väldigt låg. I det enda rummet fanns en kökssoffa i trä där katten älskade att ta igen sig, ett matbord och ett par stolar.

På golvet låg hemvävda trasmattor och i ett hörn stod vedspisen och sprakade för jämnan. Sprakandet från vedspisen, och katten som spann, var det enda ljudet som hördes i det lilla, lilla, lilla torpet. Det doftade av kantarell och näver och kändes väldigt hemtrevligt. Ännu hade inte el nått fram med sina långa kablar till den lilla, lilla, lilla gumman. Vatten hade man däremot lyckats leda in till kranen vid den låga, låga, låga diskbänken. Allt var så litet, enkelt och gulligt.
Året var 1991 i Sverige. Jag jobbade i hemtjänsten under den sommaren och fick besöka henne. Jag minns inte vad hon hette, men hon och allt omkring henne var så litet. Och jag fick en känsla av att hon var lycklig över sin tillvaro. Jag tänker på henne ibland och skulle så gärna också kunna leva så. Och drömmarna finns där att kunna göra det en dag. Att ha ett litet, litet, litet torp, en liten, liten, liten ladugård vid en liten, liten, liten åker… utan el.. Men hur f-n ska jag klara mig utan dator och ström att ladda upp mobilen med?