En liten historia om en sms-romans

Tänkte berätta en liten historia som jag var med om för snart 10 år sedan. Idéen till att berätta den kom via Kim som just nu bloggar om en sms-romans..

Detta hände då de flesta mobiltelefoner ännu inte hade kameror och man kunde chatta via text-tv med mobilen. Vid något tillfälle hamnade jag på denna ena chat och började prata med en kille som var urmysig. Efter tag började vi sms:a varandra och allt var frid och fröjd. Jag gick på små moln av alla hans gulliga meddelanden och allt kändes så förfärligt bra. En dag tog vi mod till oss och började även ringa. Många långa samtal följde och jag var verkligen kär i den killen som jag aldrig träffat och som jag inte ens visste hur han såg ut. Han var verkligen kanon.

Det tog några veckor innan vi bestämde oss för att träffas. Detta skulle ske i min hemstad Borås, där jag då bodde. Fjärilarna var många och väldigt oroliga i magen. Jag hade målat upp en bild på hur han såg ut och haft lite dagdrömmar om vad som skulle kunna hända.

Så står jag där på parkeringen där vi skulle träffas och väntar. Självklart var jag tidig eftersom jag absolut inte ville vara sen och jag var ju så ivrig. Så småningom kommer hans bil inrullande på parkeringen och hjärtat gör tusen volter. Ut kliver en enda stor bukett rosor till mig.. Åh, så romantiskt! Bakom denna bukett står alltså mannen med DET! När jag äntligen får se honom vet jag inte om jag ska skratta eller gråta.. Man ska absolut inte bry sig om utseende, men det här var alldeles, alldeles för fel.. Detta stämde absolut inte in på min egen bild av just honom.. Så jag står där med hakan hängande och försöker le. Han var ju ändå så romantisk och gullig..

Hur det än var så tänkte jag att vi skulle kanske umgås den dagen som planerat. För någonstans så tyckte jag ju om den PERSONEN han var. Vi var ute och åt och promenerade i stan och jag skäms nästan för att berätta det här, men jag hoppades att vi inte skulle möta någon jag kände.. Usch! Jag har aldrig någonsin brytt mig om utseendet på någon! Givetvis mötte vi en gammal kompis till mig och jag kände slags pinsam känsla. Jag funderade nästan att ringa denna gamla kompis senare och förklara situationen så hon inte trodde att vi var ihop eller något.

Efter denna dagen var jag mycket förvirrad. Jag träffade honom några gånger efter, för jag ville verkligen tycka om denna på ytan ovackra varelse som var så vacker på insidan.. Jag försökte verkligen intala mig att utseendet inte spelar någon roll, men det gick inte.. Mycket jobbigt var det eftersom jag alltid fram tills denna stund faktiskt trodde på att utseendet inte har någon betydelse. Och nu hade jag blivit bevisad motsatsen..

Efter denna händelse har jag blivit mer försiktig med att känna känslor innan man träffas. Jag kanske bör tillägga att jag på samma chat också träffade min före detta sambo som fick mig att flytta till Norrland. Så visst fungerar det att träffas på det viset, även om vi inte är ett par längre.